Med mannen utan väg ville Erik Lindegren (1910-1968) gestalta en ny tidsanda, den moderna människans livskänsla. För sitt tema skapade han en egen variant på sonetten, fjortonradiga dikter med versraderna uppställda två och två.

Erik Lindegren skrev själv att de fyrtio "sprängda sonetterna" kom till: "under våren och sommaren 1940, en tid då våldet, förräderiet och brutaliteten firade orgier, då ideologiernas karaktär av kuliss och överbyggnad blev synlig för alla som ville se, då det mänskliga handlandet förvisades till ett marionettplan och det elementärt mänskliga till en skamvrå i världsrymden".

mannen utan väg har en poetisk kraft och en drastisk, suggestiv metaforik som lyfter den över det tidstypiska, in i vår tid och vidare.