I en flyttkartong hittar Nico sina gamla dagbok och börjar läsa. Bland mer eller mindre genanta noteringar om förälskelser och fyllor, läser hon något som talar direkt till henne, decennier senare: "Hämnden gör mig fri!" Trots att hon nu är vuxen, förälder, skild, utbildad psykolog - med andra ord absolut inte borde ägna sig åt hämndfantasier av något slag, är hennes hämndbegär inte utplånat. Det ligger bara dolt under ett tunt lager slarvigt påpenslad civilisationsfernissa. För en tid senare händer något fasansfullt. Något som får raseriet att brinna av som ett pistolskott i hjärnan, besattheten att härja som en skogsbrand, och som väcker hämnden ur sin dvala.

Jenny Jägerfelds nya roman går till botten med vår tids syn på vedergällning. Går det att rationalisera en hämnd? Finns det ett rätt och ett fel sätt att reagera på trauma? Och hur gör man egentligen för att återfå kontrollen när någon har gjort en riktigt illa?